Digital kanonisering – den ofrivilliga inkluderingen

De flesta texter jag har läst om Digital Humaniora tenderar att luta sig mot ett försvarstal av ämnet. Även denna text, som ni nu läser, tillhör denna kategori. Likt diskussionen som leds av humanister kring humaniora som vetenskapligt fält försätter Digital Humaniora sig i ett underläge. Humaniora behöver absolut försvaras och diskuteras ur ett metaperspektiv, och det gör i förlängningen även digital humaniora. Vilka ytterligare steg kan man ta för att fortsätta processen att visa vikten av digitala verktyg förutom att vara självreflekterande? Eller på vilket sätt kan den digitala aspekten av humaniora användas för att den ska kunna stå på sina egna akademiskt binära ben?

Digital läsning och den samlade datan av den digitala läsningen kan visa på hur kanonisering av litteratur förändras i populärkulturen. Det här tror jag är ett viktigt perspektiv som bör diskuteras nu när digitaliseringen av litteraturen gör den mer tillgänglig bortom ekonomiska, sociala och geografiska gränser. Jag vill med denna text visa hur de digitala verktygen och dess resultat kan belysa och kanske även gynna en kulturellt mångfacetterad kanon. Även hur de kan användas för att förtydliga den process som en ofrivillig kanonisering innebär. Ofrivilligheten, menar jag, är den uträknade statistiken eller resultaten som de digitala algoritmerna kan ge oss. Resultaten vi får är opartisk till den grad att de både kan visa på strukturella tendenser men även utesluta dem, och på så sätt kan en databas inkludera litteratur, oavsett författare, i en rekommendationslista till bokkonsumenter på till exempel en bokhandel på nätet som Amazon. Det är dessa frågor jag kommer att diskutera i denna text, hur popularitet, teman och genrer trumfar över ogynnsamma villkor som baseras på kön etnicitet och klass när det kommer till digitala verktyg.

Att inte tänka

Jessica Parland-von Essen skriver i sin artikel ”Den digitala texten” om digitala texters illusoriska frihet. Den kan nästan upplevas oändlig i mängd och de digitala texterna som gränslösa i sina möjligheter, men att än är alla konsekvenser av den nya teknologin inte tydliga. Vi är inte riktigt medvetna om vilka strukturer som gömmer sig i detta hav av nya kommunikationssätt. Parland-von Essen fortsätter sedan att problematisera det komplikationer vi nu möter med det teknologiska och vad vi bör ta hänsyn till:

Inne i datorns system frikopplas tecknet från sin betydelse och genomgår olika processer varefter en ny representation spottas ut på skärmen. Trots att man kan utveckla systemen så att datorer kan hantera osäkerhet och olika slag av ambiguitet i högre grad, kan de ändå aldrig tänka, eftersom tänkandet kräver medvetenhet om tecknens betydelser. Datorns själlösa räkneoperationer kan aldrig likställas med en människas skapande handling då vi ”spottar ur oss text”. Då vi låter datorn hantera tecknen som om de vore tomma, utan innebörd, försvinner den kreativa dimensionen. Om vi låter det ske i en för oss svart låda, utan att vara medvetna om hur den fungerar eller påverkar tecknen är vi inte vetenskapliga. Vi måste minnas att datorn i grunden är en räknemaskin, ”a computer”. Den kan inte resonera eller tänka.1

Hon har en poäng med det uppenbara att en dator inte kan tänka, men försvinner verkligen den kreativa aspekten eller är det ens rätt fråga att ställa? Vi förväntar oss inte att en penna ska innehålla någon sorts kreativitet eller att en bok i egenskap av sig självt ska kunna skapa kreativitet utan en läsare. Den enda filosofiska skillnaden med datorn och andra verktyg är kanske just att det försiggår ett ”handlande” eller att någonting händer utan oss, ett resultat skapas och den är i sig inte kreativ men det ska inte krävas av en dator att ett uträknat resultat ska vara kreativt. Jag tror dock inte humanister glömmer denna aspekt utan kan arbeta kritiskt med resultat som de olika digitala verktygen kommer med. Lite humanistiskt ”spott” på dessa ”själlösa” digitala resultat skapar ett helt eget värde och ger oss nya perspektiv. En dator kan till exempel inte vara rasistisk eller sexistisk i sig, men verktygen vi använder inom digital humaniora kan visa på strukturer som finns i litteraturen eller andra tendenser som vi kan ta fram, svart på vitt, eller rgb på skärm. Det finns säkert programvaror som är baserade på normer och det borde också problematiseras, men att detta själlösa framställs som en svaghet kan vändas till en politisk styrka. Det är inte nödvändigtvis en svaghet att datorer inte kan tänka, vi kan använda detta icke-tänk, som är fritt från fördomsfulla horisonter, på ett vetenskapligt sätt. Jag kan inte undgå tanken att det finns en viss skymt av hopp där någonstans mellan ljuset av en skärm och människans kreativa blick. De problematiska strukturer vi ser med stöd av dessa resultat och statistik bör lyftas fram och användas för att skapa kraftfulla politiska verktyg, och för att nyttja och bereda plats för en mer intersektionell kanon inom den digitala litteraturen.

Tania Clement skriver om hur akademiker har en benägenhet att undvika digitala verktyg på grund av att det anses som förenklade svar på komplexa frågor, och tolkningarna som de digitala verktygen visar tycks deterministiska och objektiva, ”digital tools seem to take the ‘human’ (e.g., the significance of gender, race, class, religion, sexuality, and history) out of literary study. The thinking is that twentieth- and twenty-first-century literary (and cultural) theory, which tends to value the literary texts and aspects of them that resist simple evaluative resolutions, is incompatible with digital methodologies, which are supposedly geared toward simplifications and fast solutions”.2 Återigen måste jag åberopa det humanistiska ansvaret och den kritiska blicken som vi kan återinföra i den textmassa som vi har bearbetat med våra digitala verktyg. Om vi vänder på myntet och ser till texten ur just dessa ”förenklade” perspektiv och använder de till andra syften, inte som en förenklad polemik mellan den digitala textens potential och den litteraturkritik som förs på pappersbasis eller irl. Den kritiska läsningen inom digital humaniora behöver inte nödvändigtvis baseras på en dikotomi kring det digitala och det mänskliga; om den snabba lösningen visar en text som är klasslös, könslös etc varför inte använda den i egenskap av att vara just klasslös och könslös? En kritisk blick inåt hör till den humanistiska traditionen men en obstinat avhållsamhet och distans till möjligheterna med digital humaniora är bara irrationellt och ohållbart.

Ofrivilligt ansvar

Ed Finn skriver i sin artikel ” Revenge of the Nerd: Junot Díaz and the Networks of American Literary Imagination” om hur Junot Díaz bok The Brief Wondrous Life of Oscar Wao kanoniserats in i mainstreamkulturen med hjälp av digitala verktyg som Co-occurrence och rekommendationsdatabaser på Amazon. Givetvis ligger det andra faktorer bakom verkets popularitet men med dessa två exempel visar Finn hur det kan fungera rent praktiskt att digitalt inkludera ett verk i en digital kanon. Co-occurrance förklarar Finn som en referensdatabas där till exempel andra författarnamn kopplas till verket och författaren i fråga för att skapa en bättre förståelse för genre och tematiska stilgrepp. Detta för att förenkla val av bok för konsumenten på nätet. Rekommendationsdatabaser fungerar på liknande sätt där kunden får ta del av en lista där andra verk refereras till och vilka andra böcker som köpts av de kunder som har inhandlat just den boken du är intresserad av. Om en bok refereras till tillräckligt ofta ökar den i popularitet. De databaser som arbetar med tematiska nyckelord och genrer visar sällan resultat inriktade på kön, klass eller etnisk tillhörighet. Även om sådana algoritmer säkert finns, så visar Finn i detta fall på något intressant: hur popularitet bestämd av folket kan vara ett sätt att öppna upp för en mer mångfacetterad digitaliserad kanon. If book critics are ‘gatekeepers’ to the literary marketplace, readers on Amazon report back from beyond the turnstiles, telling us why they went through. [T]he balance of power between the two groups shifts, everyday readers are coming to define the ‘literary’ in new ways”.3 Även om detta också kan kritiseras tror jag att det är nyttigt med en skiftning i maktbalansen. Det kan också ses som något internet tillför oss och som en möjlighet vi måste ta till vara på.

Denna ofrivilliga kanonisering som Díaz råkat ut för kan man tacka nyckelordssökningen för. Att bli kategoriserad via genre och teman istället för enbart etnisk-/politisk litteratur öppnade upp för den möjligheten. Om Díaz själv får beskriva sin litterära stil vill han åberopa nördigheten kring sin identitet som författare. Han anser att nördighet som tema och genre inkluderar fler på ett språkligt plan än den exkluderar. Nördar är inte längre i minoritet, anser Finn, och det har förändrat många sociala strukturer, specifikt i den digitala världen, och skapat en samhörighet som med fördel kan beskrivas som intersektionellt välkomnande.

Just as minorities of previous generations carved out mainstream distinction by extracting interior white cultural constructs like Latin verse or classical music and excelling at them, Díaz claims nerdhood as his own. It is an act of recontextualization, a deft game of what Glissant would call relation, that depends on fostering reading that embraces many cultural and national languages. This is, I humbly submit, exactly what scholars in the digital humanities are engaged in as we struggle to speak in the languages of humanities departments, coding schema and cultural relevance all at the same time. We, too, are nerds seeking to change the rules of ”reading.”4

Alla äro vi nördar, men det finns fortfarande strukturella problem som måste lösas och spörsmål som följer av att de fortfarande är subjekt som både bestämmer algoritmer och utarbetar programvaran som vi använder oss av. Det är inte heller frid och fröjd i nördvärlden där kvinnosynen fortfarande är skev, och rasismen är inte något som databaser kan radera. Men det finns en möjlighet till en framtida standardisering av en intersektionellt framställd litterär kanon som är representerad av dessa algoritmer och som, utan att tänka, ofrivilligt har breddat den digitala litterära fältet. Det ligger även i Amazons intresse att sälja fler böcker, men det är en annan diskussion kring programvarudesign och kapitalism som får avhandlas en annan gång. Ed Finn får avsluta min tanke och min essä apropå ansvaret vi bär med oss som humanister inom det digitala fältet.

If you accepted my opening claim that reading is a social enterprise, you should also accept that technology — the digital — is as well, and that the best digital humanities approaches embrace the social and cultural criticism lurking within our tools and programs. It’s not enough to recognize how algorithms read us — we need to learn how to read them. As Díaz has so elegantly demonstrated, the literary is one more collaborative network, and it’s time to get everyone thinking about who and what we include in the conversation.5


Referenser

Parland-von Essen, Jessica, ”Den digitala texten” ur Historia i en digital värld 

http://digihist.se/2-den-digitala-varlden/den-digitala-texten/

Celement, Tania, ”Text Analysis, Data Mining, and Visualizations in Literary Scholarship”  

http://dlsanthology.commons.mla.org/text-analysis-data-mining-and-visualizations-in-literary-scholarship/

Finn, Ed, ”Revenge of the Nerd: Junot Díaz and the Networks of American Literary Imagination”

http://www.digitalhumanities.org/dhq/vol/7/1/000148/000148.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s